Welcome to my life
Det är nog ingen konstig känsla jag har ibland, hemlängtan, det känner nog alla någon gång i livet. När folk sitter och pratar i skolan om att dom ska hem efter skolan, dom pratar om sina föräldrar ibland, att dom har gjort nått kul eller dom har gjort nått pinsamt eller att dom bråkat. Så känner mig mig.. Jag vet inte.. Jag känner att jag också saknar att skämta med min morsa (farsan träffar jag ju aldrig) jag saknar att det inte är hon som är med på mina möten ibland, jag saknar att hon inte skämmer ut mig totalt minst en gång om dagen och jag saknar att bråka med henne och bli sams med henne. Jag saknar självklart att kunna bara sitta och prata allmänt med mamma.
Det är till och med så att jag saknar att riva ner allt i mitt rum, riva sönder väggarna och skrika av ilska. Men jag försöker kontrollera mig, jag lyckas nog ganska bra och när jag blir arg, så börjar jag böla istället. Eller går därifrån och är sur, jag försöker att inte bli arg för att jag kan få såna utbrott då, jag är själv medveten om det. Det är hemskt att det är så.
Jag vet även när jag var arg förut, i 6an tror jag det var och verkligen vägrade åka hem till ett par personer som vi skulle vara hos vissa helger. Jag stod och skrek och sparkade och var skitarg då också det slutade med att mitt överkast till täcket gick sönder och min morbror fick bära ner mig till bilen, då var jag ändå 12.
Ja, jag kände bara för att skriva av mig. Jag kände för att skriva att jag längtar hem, jag ska hem imorgon, så jag måste gå och packa nu. Vi hörs.
Det är till och med så att jag saknar att riva ner allt i mitt rum, riva sönder väggarna och skrika av ilska. Men jag försöker kontrollera mig, jag lyckas nog ganska bra och när jag blir arg, så börjar jag böla istället. Eller går därifrån och är sur, jag försöker att inte bli arg för att jag kan få såna utbrott då, jag är själv medveten om det. Det är hemskt att det är så.
Det var som en dag för några veckor sen, jag blev förbannad på en kille som gjorde illa mig med en stol, jag märkte inte att jag slog honom, tills jag fick ont i handen och hade ont där i typ 5 dagar. Då märkte jag att allt hade blivit svart.
Jag skakade av ilska, det gör jag inte så ofta. Då gjorde jag det, men jag antar att det var för att det bara flippa ur i mitt huvud. Även när jag smsar med vissa människor så kan jag bli så arg och så arg blev jag även i våras, jag kastade sönder en tallrik då, fast nån månad innan det så stod jag och skrek och skrek och skrek och var skitarg, jag skrek jävla kärring jävel till en vi bodde hos då, jag kastade mina skor rakt ut i snön och sprang och var skitarg, jag kastade iväg allt jag hade i mina händer och skrek och var skitförbannad (det var nog en av dom värsta gångerna) jag stod mitt ute på vägen och vägrade flytta mig när det kom bilar, jag har bara ett svagt minne av detta. Då kan jag tala om riktigt arg.
Jag vet även när jag var arg förut, i 6an tror jag det var och verkligen vägrade åka hem till ett par personer som vi skulle vara hos vissa helger. Jag stod och skrek och sparkade och var skitarg då också det slutade med att mitt överkast till täcket gick sönder och min morbror fick bära ner mig till bilen, då var jag ändå 12.
Jag vet också när jag var liten, minns inte ålder, tror jag gick i tvåan, så blev jag sur eller någonting, då lyfte min andra morbror upp mig och släppte mig inte, jag skrek och sparkade och grinade i över en halvtimme tills jag hade lugnat ner mig, då släppte han mig och jag var död efter det.
Ja, detta är då.. Ilska? Eller.. Jag tror det mesta beror på min AD/HD, annars skulle jag kunna kontrollera detta bättre.
Ja, jag kände bara för att skriva av mig. Jag kände för att skriva att jag längtar hem, jag ska hem imorgon, så jag måste gå och packa nu. Vi hörs.
Trackback