Tell me I’m a screwed up mess
That I never listen, listen
Tell me you don’t want my kiss
That you need your distance, distance

 

Det är så jävla löjligt, men ändå så sorgligt. Jag vet inte om jag borde skratta åt att det är så patetiskt eller gråta åt att det är skitjobbigt? Jag kan inte göra någonting åt saken heller. Jag kan inte göra någonting, men det känns ju lite fel. För det enda jag har gjort är att uttryckt mina åsikter, det borde vuxna människor kunna ta, tycker jag iallafall.

... Fuck.. Alla har jobbiga stunder, okej? Även jag..Och det måste jag få skriva på facebook och bloggen och vart fan jag vill utan att folk tror att jag inte trivs eller tror att jag behöver gå till bup. Fan, så jävla... skit..Jag är tonåring och har det bra, ja, jag borde inte klaga egentligen.. Men det finns stunder man vill stänga in sig och vara för sig själv, höja musiken och bara vara. Alla tonåringar vill och behöver ett eget liv ibland, det är komplicerat hela skiten, jag vill ha ett eget rum, slippa folket, faaaaaaan....

I love you not

Men det försvann, försvann när jag insåg att du inte brydde dig, insåg att det inte fanns någon kontakt. Men minnena kommer finnas kvar, jag vet inte vad som händer i framtiden, jag vet bara det som är nu och det som är nu har inte jag bestämt. Det är skitsynd, det är det verkligen. För jag kommer ju minnas när jag var liten och såg upp som fan till dig, jag ville bli lika cool, ha långt svart hår och spela i ett band, jag ville kunna spela gitarr och sjunga. Jag tyckte du var grymt cool, jag saknar den du var förut, det är inte ditt utseende jag syftar på, visst, du har klippt dig nu, men jag menar din personlighet, den personen som du var förut som inte längre finns, eller så finns den, men du vill inte visa den? Det är mycket som jag skulle kunna säga nu, men jag kan inte göra någonting åt det, det är inte direkt så att jag går under, jag tycker det mest är synd, att du väljer henne före oss, före dina egna släktingar. Blod är tjockare än vatten, det borde du veta, en dag kommer du inse det, hoppas jag iallafall. Eller så har du insett det men inte vågar erkänna, jag har inte gjort nått fel, det är du som har det, men du? Jag kommer alltid älska dig, vad som än händer. Du har en gång varit en stor person i mitt liv, det kommer jag inte glömma och jag hoppas att du blir det igen, även om det kanske inte känns likadant. Jag minns alla gånger vi varit på badhuset, jag minns när vi var ute i skogen och plockade blåbär när jag var typ fem, jag minns när jag var tio och du alltid hjälpte mig med engelskan och när ni var och hälsade på när jag bodde i örebro, jag minns allt från när jag var fem år till nu och jag hoppas inte det slutar såhär, jag hoppas inte våran kontakt slutar såhär, att jag själv gjort ''fel'' fast jag inte har det, jag har bara sagt min åsikt och det står jag för, ingenting att förklara egentligen.. Men om det är såhär, så ja, ha det bra, kan inte säga mer än så..

Alla längtar hem, längtar till någonting, någon gång i livet. Jag trivs jävligt bra hemma, jag saknar min säng, saknar att sitta på balkongen och dricka te, saknar att vara med Anna ofta, saknar sandviken, bussarna, stan. Jag saknar det så in i helvete, men det betyder inte att jag inte trivs här i Leksand, för det gör jag, det är mysigt här och ännu mysigare till jul. Efter jul vet jag att jag får komma hem oftare, det känns bra. För vissa saker är jobbigare än andra. När folk sitter och pratar om att dom ska hem och dom pratar om sitt rum, så känner jag att jag saknar det mer. Jag saknar att vara lika glad nu som jag var då, nej, nu säger jag inte att jag är ledsen och deppig jämt, jag är glad, det är jag, men förut skrattade jag varje dag, det kanske jag gör nu med, men det är två olika saker. Jag är trött på att plugga också, fast jag vet att jag måste, jag måste få betyg, även fast jag har haft jävligt kul innan också. Jag är samma person som då, fast jag har börjat sköta mig mera, men nu känner jag hur koncentrationen är påväg bortåt, speciellt efter 10, jag ska börja ta min medicin igen, 18, sen måste jag höja, när jag väl får komma till en läkare. Jag kanske har dåliga dagar jag med, men jag får dåligt samvete då, för jag är så jävla rädd att folk ska tro att jag inte trivs här i leksand och att jag ska få flytta härifrån då, för jag vill inte flytta nånstans om det inte är till sandviken. Jag kan tycka det är skitjobbigt med småkusiner också, (nu syftar jag på dom som bor här) men jag tycker om dom ändå, jag kan tycka att Lina och Klas är jobbiga som tjatar, men jag tycker om dom också, min syster, har jag behövt leva med, men jag tycker om henne ändå, även fast hon också kan vara jobbig. Jag vill även flytta till egen lägenhet, känna hur det känns, det kanske är jobbigt eller kanske är jävligt bra. Jag kan känna mig trött, för jag sover inte jättebra och jag blir irriterad jättelätt, och ni som tar åt er då, gör inte det, för det är inget illa menat, jag är bara sån. Jag försöker ha städat, försöker vara glad, försöker göra snälla saker, försöker att inte vara irriterad eller sur, men varje dag går det inte, inte varje dag.