Man kan inte älska alla, även fast man kanske vill kunna tycka om någon, så kanske man inte kan. Även om man har gett många chanser och ändå så blir det och känns det bara fel. Det känns som att jag gjort fel, fast jag vet att jag inte har det. Jag har bara sagt vad jag tycker och tänker, kanske var det fel av mig? Kanske hade det inte blivit såhär då? Jag vet inte jag. Jag vet ingenting längre. Jag kanske inte borde slösa så mycket engergi på det.

Men nu dom senaste dagarna har jag inte kunnat sova, då har ju tankarna kommit upp.. ''Vart har han tagit vägen?'' och så vidare. Det känns som att han inte finns i mitt liv längre, men ändå så gör han det. Även om jag försöker att inte tänka på honom, så gör jag det automatiskt ändå, inte varje dag längre dock. Men det är så. Jag saknar honom. Han var min förebild förut, han var en person jag såg upp till. Helt ärligt. Jag kan lyssna på ett band, och det bandet har han tipsat mig om. Eller alla punkare/rockare som går runt i skolan, det påminner mig om hans gamla jag. å mycket att jag nästan har lust att gå och krama personerna, fast jag vet att det inte är han, jag tänker på honom när jag är hemma hos mormor och hälsar på, när jag går upp i både han, Linas, mammas och Mickes gamla rum. Eller när jag tänker tillbaka på gamla jular och ser bilder från när han bodde i Leksand.