I know Im gonna be okey, I know Im gonna be alright.
Alla längtar hem, längtar till någonting, någon gång i livet. Jag trivs jävligt bra hemma, jag saknar min säng, saknar att sitta på balkongen och dricka te, saknar att vara med Anna ofta, saknar sandviken, bussarna, stan. Jag saknar det så in i helvete, men det betyder inte att jag inte trivs här i Leksand, för det gör jag, det är mysigt här och ännu mysigare till jul. Efter jul vet jag att jag får komma hem oftare, det känns bra. För vissa saker är jobbigare än andra. När folk sitter och pratar om att dom ska hem och dom pratar om sitt rum, så känner jag att jag saknar det mer. Jag saknar att vara lika glad nu som jag var då, nej, nu säger jag inte att jag är ledsen och deppig jämt, jag är glad, det är jag, men förut skrattade jag varje dag, det kanske jag gör nu med, men det är två olika saker. Jag är trött på att plugga också, fast jag vet att jag måste, jag måste få betyg, även fast jag har haft jävligt kul innan också. Jag är samma person som då, fast jag har börjat sköta mig mera, men nu känner jag hur koncentrationen är påväg bortåt, speciellt efter 10, jag ska börja ta min medicin igen, 18, sen måste jag höja, när jag väl får komma till en läkare. Jag kanske har dåliga dagar jag med, men jag får dåligt samvete då, för jag är så jävla rädd att folk ska tro att jag inte trivs här i leksand och att jag ska få flytta härifrån då, för jag vill inte flytta nånstans om det inte är till sandviken. Jag kan tycka det är skitjobbigt med småkusiner också, (nu syftar jag på dom som bor här) men jag tycker om dom ändå, jag kan tycka att Lina och Klas är jobbiga som tjatar, men jag tycker om dom också, min syster, har jag behövt leva med, men jag tycker om henne ändå, även fast hon också kan vara jobbig. Jag vill även flytta till egen lägenhet, känna hur det känns, det kanske är jobbigt eller kanske är jävligt bra. Jag kan känna mig trött, för jag sover inte jättebra och jag blir irriterad jättelätt, och ni som tar åt er då, gör inte det, för det är inget illa menat, jag är bara sån. Jag försöker ha städat, försöker vara glad, försöker göra snälla saker, försöker att inte vara irriterad eller sur, men varje dag går det inte, inte varje dag.
Alla har dåliga dagar ibland, då menar jag alla, till och med dom som har allt dom vill ha och massa kompisar, pojkvän/flickvän och är glada och lyckliga jämt, dom har också dåliga dagar, dom kanske inte bara erkänner det, det borde dom göra. Man borde kunna säga till om man mår dåligt. Man kan skriva ett blogginlägg (som jag gör) skriva på papper, prata, eller vad som helst, man ska ju inte ha dåligt samvete för det. Nu förstår jag folk som inte vill prata om saker, det förstår jag till 100%. Jag förstår att dom tycker det är jobbigt eller vad som helst, jag förstår alla som blir deppiga, för dagens tonåringar är så, det går upp och ner hela tiden och man kan inte göra nått åt det även fast man vill. Vissa har många kompisar, vissa har några, vissa har bara en. Jag har folk att umgås med i skolan, men det är inga jag umgås med på fritiden, om jag säger ''fritidsvänner'' så har jag bara en, och det är min bästavän, men det gör mig ingenting, jag klarar mig i skolan, jag har folk att vara med där och jag behöver inte nån att vara med på dagarna, jag klarar mig ändå.
Man ska helt enkelt vara glad för det man har.
(och det är okej att må dåligt ibland.)
Trackback