Men det försvann, försvann när jag insåg att du inte brydde dig, insåg att det inte fanns någon kontakt. Men minnena kommer finnas kvar, jag vet inte vad som händer i framtiden, jag vet bara det som är nu och det som är nu har inte jag bestämt. Det är skitsynd, det är det verkligen. För jag kommer ju minnas när jag var liten och såg upp som fan till dig, jag ville bli lika cool, ha långt svart hår och spela i ett band, jag ville kunna spela gitarr och sjunga. Jag tyckte du var grymt cool, jag saknar den du var förut, det är inte ditt utseende jag syftar på, visst, du har klippt dig nu, men jag menar din personlighet, den personen som du var förut som inte längre finns, eller så finns den, men du vill inte visa den? Det är mycket som jag skulle kunna säga nu, men jag kan inte göra någonting åt det, det är inte direkt så att jag går under, jag tycker det mest är synd, att du väljer henne före oss, före dina egna släktingar. Blod är tjockare än vatten, det borde du veta, en dag kommer du inse det, hoppas jag iallafall. Eller så har du insett det men inte vågar erkänna, jag har inte gjort nått fel, det är du som har det, men du? Jag kommer alltid älska dig, vad som än händer. Du har en gång varit en stor person i mitt liv, det kommer jag inte glömma och jag hoppas att du blir det igen, även om det kanske inte känns likadant. Jag minns alla gånger vi varit på badhuset, jag minns när vi var ute i skogen och plockade blåbär när jag var typ fem, jag minns när jag var tio och du alltid hjälpte mig med engelskan och när ni var och hälsade på när jag bodde i örebro, jag minns allt från när jag var fem år till nu och jag hoppas inte det slutar såhär, jag hoppas inte våran kontakt slutar såhär, att jag själv gjort ''fel'' fast jag inte har det, jag har bara sagt min åsikt och det står jag för, ingenting att förklara egentligen.. Men om det är såhär, så ja, ha det bra, kan inte säga mer än så..